måndag 9 juli 2007

Måndag


Jag vet inte längre asså, jag har varit så säker hela tiden men nu är jag inte alls säker längre. jag vet inte om jag vill, jag ville men nu vet jag inte längre, jag kanske inte borde åka. Jag vill så jäkla gärna, men det är nånting som säger ifrån. Fan. Det kanske inte alls blir som man tänker sig, kanske inte alls blir lika bra som man vill. Kanske inte alls blir så perfekt som man tänkt sig, det kanske blir helt fel. Är det så här osäkert som det verkar va nu, att humör går upp och ner, att man ibland duger och ibland inte så stannar jag hemma. Om det skulle bli ett felsteg, en dag som är helt upp och ner vänd så vet jag inte vad jag skulle göra, jag skulle bli deppig själv, fast jag inte vill nåt annat än att finnas till för att trösta. Men jag vet inte hur man gör när man tröstar någon, jag vet inte hur man gör för att få någon på bättre humör, och att få någon må bättre. Jag är verkligen urdålig på sånt. Jag vill kunna va en person som man ska kunna komma till om man inte mår allt för väl, jag vill kunna va en som man kan lita på och kunna prata med i alla lägen, jag vill kunna va en som man ska kunna komma till och finna tröst, jag vill kunna va en snäll människa som folk tycker om, men jag vet inte hur jag ska bete mig för att leva upp till den personen. Jag vet inte hur jag ska göra alls. Det känns så misslyckat, jag vet inte. Jag vet fan ingenting. Det känns som jag har släppt taget om allting. Låter allt försvinna och vandra ur mitt liv. Jag kan fan inte hålla nånting kvar, det är nåt jag gör, som jag inte själv är medveten om som gör att folk lämnar mig, börjar ogilla mig, snacka skit om mig och tycker att jag är helt fel. Det enda jag egentligen gör är att vara snäll, och ställer upp till hundra, men det är inte alltid man får nåt tillbaka. Jag visar bara otroligt mycket kärlek och lycka, men får inte alls lika mycket tillbaka. Men egentligen, vem lämnar nån som gör så. Kan ingen bara säga vad det är för fel jag gör. Jag är egentligen helt tvärt om, jag sån jag egentligen inte vill vara. En sak stämmer väl in på vad det är jag vill, jag är på litlig och mig kan man snacka med. Men det är ingen som vill ändå. Men jag vill att folk ska veta att jag ställer gärna upp i alla fall. Jag stannar nog hemma hela sommarn, och bara är. Tar dagarna som de kommer bara. Imorron så åker brudarna. Även fast jag knappt träffat som i sommar, kommer jag fan sakna dom ännu mer. Det känns lixom värre när de åker iväg så där. Fem dagar typ. SHIT! Det kommer kännas som jag blir övergiven och jätte ensam, fast jag inte träffat dom nåt som sagt. Men min flagga är ju med i allafall, det va kul att den uppskattades så mycket. Det gjorde mig lycklig :)

- It's time to be a big girl now, and big girls don't cry.

Inga kommentarer: