torsdag 3 januari 2008

Torsdag


Idag är det torsdag, jag vaknade vid klockan halv elva. Jag sov ungefär tolv timmar inatt och det är alltid så här att jag kan sova länge och så där i slutet på mina lov, och det känns verkligen inte alls bra. Nu är det fyra jävla dagar kvar till jag ska tillbaka till skolan, jag har fan ingen som helst lust. Ångesten blir fan större varje dag, ju närmare man kommer måndag och grejer. BLÄ! När jag vaknade så gick jag ner och satte mig hos Josse och kikade på tv. Jag kollade på Oprah och då när jag såg det så tänkte jag en massa. Bland annat om man skulle jobba som brandman så skulle man nog verkligen känna sig som en riktigt hjälte. Att ha ett yrke som man förmodligen vill ha för jag antar att det inte är lätt och att det inte är något som man bara blir tilldelad. Men tänk när man är där ute, då man har fått ett larm om en brand eller bara om att en katt sitter fast i ett träd och man är med, man ska släcka branden, hjälpa folk som är fast i byggnader och liknande så att de kommer ut eller om man bara hjälper den lilla katten ner från trädet. Tänk vad man har gjort för individen i sig och för alla runt omkring, vilken tacksamhet de alltid kommer att känna till en. Man i stortsätt riskerar sitt liv för folk som man faktiskt inte känner, jag tycker att det är så jävla modigt och jätte fint gjort verkligen. Avsnittet på Oprah handlade om den elfte september, det var ett gammalt avsnitt som var från förra året. De hade en minnesdag för alla som dog i flygen och i byggnaderna. Ja, alla som dog överhuvudtaget. Det är så jävla sorgligt att något sånt kan hända. Jag tycker så jävla synd om dom som förlorade någon familjemedlem eller någon som de kände överhuvudtaget, det måste verkligen kännts så jävla hemskt med tanke på hur hårt det faktiskt har tagit på folk som inte ens bor i närheten eller någonting sånt. Jag hatar att det som hände hände, jag tycker inte om att det var så jävla människor som dog, jag tycker det är hemskt om bara en människa dör, något som jag själv har sån jävla stor ångest för. Den dagen min mormor, morfar, mor eller far dör kommer jag verkligen inte veta vart jag ska ta vägen. Det är dom som stått mig närmast under hela livet, dom som alltid stallt upp och tagit hand om mig. Även om mina känslor gällande dom har vart upp och ner på grund av hur de behandlat mig så älskar jag dom över hela mitt hjärta verkligen och de är mina närmaste. Att jag själv kommer dö en dag är för mig jätte jobbigt, hemsk och svårt att inse. Ja, jag har jätte svårt att inse att det även kommer att hända mig en dag och det värsta är att jag inte vet när. Samtidigt som jag vill det så vill jag ändå inte, ushaan! Jag vill inte dö, jag trivs så jävla bra med livet trots att jag kan ge några klagomål då och då, vilket är så jävla fel egentligen. Jag skulle så jävla gärna bara bli odödlig. Skulle jag dö så skulle jag vilja dö som brandman för då skulle ja kunna acceptera det. Jag vill inte bli brandman men det är så jag skulle kunna acceptera att gå bort som sagt. Jag skulle vilja dö när jag var ute på ett uppdrag i så fall, då man var ute för att släcka en stor, stor brand. Då vet man att man verkligen försökt gör något fint för någon annans skull, försökt rädda någras liv eller liknande. Även om man inte kan känna det när man sen är död så är det i allafall så, och det är så jag vill att det ska vara. Tänk sen efter, hyllningen till en som man får vid den jätte fina begravningen. Man hedras så fint, eller ja i allafall i USA och jag antar att det är där jag skulle vilja vara brandman om jag skulle få för mig att bli det. Men det är så jävla synd att man inte kan se eller vara med på sin egna begravning. Begravningar är hemska och sorgliga men de är ju så jävla fina så det finns inte, man säger hej då på ett så jävla fint sätt. En sak jag tänka på igår när jag såg hon Jolin som blev av med sin pojkvän Anton i somras var hur hemskt det måste kännas att förlora någon på det sättet. Om den som man älskar gör slut med en så gör det så jävla ont, jag kan tänka mig att nästan alla vet hur den känslan känns. Man mår så jävla dåligt och grejer, men sen tänk att förlora den man älskar i en krock eller något liknande, då båda fortfarande faktiskt älskar varandra. Jag tror fan inte det är lika lätt att hantera, att kunna acceptera. Jag tycker inte om att tänka på det för jag blir alltid lika nedstämd, lika ledsen och tårögd. Jag tycker så jävla synd om Jolin samtidigt som jag tycker att hon är så jävla stark. Hon fick trots allt se sin pojkvän då, något som måste vara bland det hemskaste som man kan vara med om och att hon kunnat klara av det så bra som hon har gjort och så, det är så jävla starkt. Jag själv tror inte att jag hade klarat av det alls, inte alls lika bra i allafall. Jag hade nog gjort som även Jolin gjorde, lägga all skuld på mig själv. Det är så fel så det finns inte, något som man absolut inte ska göra men jag tror tyvärr att det är väldigt lätt hänt. Livet är så jävla skört, ta hand om det säger jag bara. Snälla gör det! När jag hade kollat på Oprah och så, så gick jag upp och gjort iordning lite på rummet för att Johanna, Tobias och Tove skulle komma om en stund. Jag bäddade och plockade iordning på golvet och så där. När Josse gick ifrån datorn för att göra iordning sig lite så satte jag mig och kikade på bilddagboken och då sjönk mitt humör till noll på en gång. En jävla bild gjorde att jag verkligen fick hat i ögon och tankar, du om nån förstod faktiskt mig gällande just det där! JÄVLA PULLA! Jag är så jävla sugen på att raka av mitt hår, eller göra nått riktigt jävla häftigt av det. Jag vill skaffa en frisyr som verkligen syns, någon som inte alla har. Ja den jag har haft senaste tiden, det var ju inte alla som hade men tro fan att jag skulle se nån som hade precis så jag ville ha i allafall. Jag satt och kikade runt, hittade en bild på en brud som hade ungefär som jag fast hennes hår var mer stylat. Jag ska ha de som jag har, bleka det och börja göra iordning det lite bara. Det kommer blir bra, det tror jag nog. Sen kom Tove och gänget, Tove öppnade julklappar eftersom de inte var här i jul. Sen fikade vi och hon är ju så förälskad i damsugare, såna som man äter då. Sen så gick jag upp och satte mig vid datorn igen och då kom hon och ville ha pennor så hon kunde måla i såna målarblock, jag gav pennor till henne. Jag gick ner och målade tillsammans med henne i målarboken jag gick i julklapp av Jimmy. Tove lekte med Linuz istället, då orkade inte jag måla mer. Jag gick upp och då kom Tove, jag satte på barnprogram åt henne men slutade med att jag satt helt inne i svampbob fyrkant. Hans snigel hade fått galna snigelsjukan. Efter en stund kom Tove igen och frågade om hon och jag ville pärla och det är det vi gör nu. HON ÄR SÅ JÄVLA SÖT! Jag har gjort två fina armband åt henne, och så pärlar vi pärlplatta. Hon pratar en massa verkligen, hon kommer bli världens sötaste storasyster! Johanna är jätte tjock nu, yay! Nu ska vi fortsätta och leka med pärlor. Snart kommer baby med, Wiiie.

Inga kommentarer: