
Idag är det tisdag och jag vaknade bredvid världens finaste den här morgonen med. Jag hade en jätte hemsk natt, somnade av att jag grät. Jag drömde hela natten om hur vidrig och äcklig jag är och så har jag legat och sagt ush, jag vaknade flera gånger av att jag låg och sa ush åt mig själv. Jag vaknade vid klockan åtta och bara kollade på älsklingen min, jag låg över en halvtimma och bara kollade på hur fin han verkligen är. Jag är så glad att jag har honom, jag är verkligen det. Han gör mig hel. Sen gick jag upp på toa och sen la jag mig igen och somnade om rätt snabbt, sov ett par timmar och sen vaknade vi och bara låg och kramades och pratade. Jag kände mig skitsnurrig och grejer, då tog vi och käkade lite frulle och bara slappade i sängen. Sen kom jag med idén att vi skulle ut på promenad och då på en rejäl promenad, alltså gå hem till mig. Jag skulle lätt klara det, vi klädde på oss och allt sånt där sen sa jag att det var nog ingen idé för jag visste inte hur han skulle komma hem igen om det var så att vi inte skulle orka att gå tillbaka och han kan inte sova hos oss heller. Jag pallar inte att sova med honom när Josse är hemma och hon vill nog inte sova med oss heller. Vi låg kvar hemma, kikade på tv och myste till det lite. Baby, du är underbar! Jag längtar till fredag då det blir att umgås med baby, jag ska va med han hela helgen. Det kommer kännas jätte bra, så där innan skolan börjar igen och det kommer kännas bättre att komma tillbaka till skolan nu med, för att baby kommer att vara där. Jag har längtat så, men ännu bättre är det förståss med heldagar med honom. När baby åt skulle jag ta på mig och grejer, för att sen åka med bussen som gick klockan sex hemifrån honom. Jag kollade ut och såg att det hade snöat, eller det var jag som fick för mig det. Men jag såg verkligen att det var täckt på hela marken av snö, tunnt men det var helt täckt på gräset och allt. En kvar efter jag hade sett det och kommit ut så var snön borta, eller snön som jag trodde fanns där. Jag vart ärligt talat rädd för mig själv då, jag var så bombsäker på att det hade snöat och allt och när jag kom ut så var det ingen snö alls, det var rätt skönt ute och det blåste ingenting. Skrämmande. På bussen ner till stan så vart jag så där snurrig igen, det är rätt läskigt. När jag kom ner till bussterminalen så såg jag den som jag absolut inte ville se. Men jag kände att jag var väl tvungen att vara trevlig och hälsa, på lilla festival Timmy. Jag känner bara sån jävla ilska och grejer när jag ser honom, jag vill bara slå honom. Han var den sista som fick mig att bli rädd för kärleken, det som jag nu älskar så mycket. Han var den sista som fick mig att ge upp allting, det var bland annat han som fick mig att tänka att jag var nåt som ingen ville ha. Jag var nåt som folk bara lekte med, som folk inte brydde sig om. Jag fattar inte hur folk kan vara så känslokalla mot en så snäll tjej egentligen. Ja, jag vet med mig att jag är snäll. Jag är fan inget annat än snäll mot folk. Jag orkar inte bry mig ett piss om mitt förflutna nu men träffar jag såna som sårat mig så grymt så är det rätt självklart att gamla sår rivs upp och man blir arg. Mitt i allt elende, mitt i allt att jag hade gett upp istort sätt allt så kom min fina prins, då kom han som får mig hel, då kom han som är nåt som ingen annan är. Han är världens underbaraste människa, han är min pojkvän, han är min Jimmy Fransson. Jag är så lycklig över att det är han och jag, jag är glad att det är vi. När jag kom hem så käkade jag, Maria berättade att mamma och dom har fått papprena nu. Papprena från socialen, att de är anmälda för hur dom håller på och grejer. Det fick mig verkligen att tveka, det fick mig verkligen ännu mer rädd nu när jag vet att de vet om det. Jag ska inte dit, jag vågar inte. Jag borde egentligen sträcka på mig och säga att jag visste om det men pappa ville inte att jag skulle säga nåt utan att det skulle komma som det kom. Jag får helt enkelt ta och svara på hennes frågor och ta hennes skit. De ska bort imorgon ändå så jag kan nog inte åka dit, jag är nervös. Det ska inte vara så här, man ska inte känna sån rädsla för sin egna mor. Jag älskar henne jätte mycket, men hon är som jag och jag vet hur det är, jag har alltid kännt så här. Vid såna här tillfällen är jag inte annat än rädd. Jag pratade med Josse lite och så där, sen satte jag mig här i hopp om att baby skulle va inne på msn men det va han inte. Jag duschade och äntligen hade vi balsam så nu kunde jag reda ut mitt hår. Jag hade fått nya trosor som det står sötnos på och sen en ny tatuerings tidning. Jag älskart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar